Tänk alla soluppgångar vi fick i Indien. Under den nästa tre veckor långa resan så vände vi på dygnet en del, men inte på det hållet man brukar utan vi gick upp tidigare och la oss tidigare än vanligt - ovanligt.

Alarmen stod ofta på fyra, halv fem på mornarna och redan vid halv nio, halv tio så stupade vi alla i säng. Vissa undantag med kvällstiden men annars var det nog ungefär så. Vi gick på känsla och kollade aldrig på klockan när vi skulle lägga oss. Det hände ett par gånger att vi kom hem från dagens bestyr vid 18-tiden och när vi sen skulle äta middag så saknades någon eller några - som trott det var senare och gått och lagt sig, men då fick gå upp igen.

I Sverige funkar det inte, här är vi alla slavar under klockan och punktliga med allt vi gör. Jag vet inte vilket jag föredrar faktiskt, men att inte kolla klockan och tänka "nu ska vi visst sova" var hur skönt som helst!

Ja, jag vet inte vad jag ville säga med det, men tågresan igår gav så mycket "Indienresan" minnen, eftersom både Ullis och Olivia var med till Stockholm igår.

Jag saknar det lite, att bara ta dagarna som de kommer, fast ändå inte. Vi hade många tider att passa när det gällde tåg och liknande, men det var ändå en frihet och frihetskänsla som aldrig finns i Sverige.